En släng deprimerad
Det var länge sedan jag skrev någonting här alls. Jag antar att det är för att jag inte haft något att säga.
Det är mörkt, dystert och regnigt. Ja, ni vet allt sånt som hör hösten till. Tydligen blev det höst i mig också i år. Det går inte att stänga ute längre. Det ska tydligen kallas psykiskt ohälsa, depression, bipolär eller något annat fint ord. Men det är inte jag. Jag mår bara 30% dåligt. Jag har ångest. Det kan dom säga. Men jag fungerar i samhället. Jag är tydligen bara olycklig.
"Amanda verkar ju inte vara en som mår dåligt"
Jag pratar med en främling lite då och då. Hon försöker reda ut vad som försegår innanför pannbenet på mig. Hon är bra. Hon skriver snabbt också. Jag undrar om det var ett av kriterierna för att få bli psykolog.
Idag slog dom sönder min bilruta. Höger fram. Det var som att se sig själv stå där. Trasig och tom på allt som är av värde. Sönderrivet och glas överallt. Jag önskar att det var lika smidigt att laga en människa som att laga min bilruta. Isåfall hade jag vart fixad och klar imorgon eftermiddag. Innan klockan 16.
"Du ser alltid ut att må så bra ut"
Det är alltså något jag är bra på. Jag har världens starkaste skal och Sveriges mest övertygande leende. Jag mår inte dåligt. Jag är en smörja inuti men ingen ska få veta att jag är ledsen idag. Man ska inte visa att man mår dåligt. Då är man svag. Fast nu vet ni ju.
Under tiden jag skriver (och även under mina resterande 24h/dygn) kan jag inte sluta fundera på varför. Ingen förstår det och allra minst jag själv. Det är det värsta.
Jag har allt man kan önska.
Innan ni rullar vidare och kollar på min högst oklara selfie, vill jag lägga en lång tanke till Paris och det som händer där. Jag önskar all lycka i världen till alla ni som nånsin förlorat någon i er närhet. Ni som överlever en sådan tragedi måste vara dom starkaste. Vafan klagar jag på liksom?

skriven
Så himla vackert skriver Amanda!