Jag är ingen bloggare, ingen poet heller. Jag skriver det som kommer upp i mitt huvud och försöker formulera det för att någon kanske ska förstå. Jag söker inte empati. Jag skriver inte för någon annans skull, jag skriver för mig. Jag måste få ur mig det, och mitt utlopp blir här. En dag kanske jag är hel och då kan jag läsa detta och tänka att jag hade tur som klarade mig igenom den perioden. För jag tror verkligen på att detta är en period. Jag måste tro det, annars kan vi ge upp direkt. Om det så krävs timmar hos psykologen.

 

Det här blir en sömnlös natt. Jag vet inte om det beror på att jag sovit halva dagen, eller om det är för att jag helt enkelt inte kan sluta tänka. Hjärnan går i ett. Det finns inget stopp på detta. Kvällar och nätter är dom värsta. När det helt plötsligt blir mörkt, tyst och tomt. Det är som att stämningen inom mig tar över hela rummet. Det stängs inte inne längre utan det är överallt.

 

Imorgon ska bli en bra dag. Jag är ledig. Jag ska orka ta mig ut på en promenad och sen äta lunch. Äta. Det har blivit svårt på senare dagar. Kilona rinner av mig som aldrig förr utan att jag kämpar för det. Mat är helt enkelt inte gott längre. Men imorgon ska bli en bra dag. Jag ska le, om så inte för någon annan så åt mig själv. För imorgon ska jag orka vara glad. Vi har spinning med laget också. Mitt älskade lag. Vad skulle jag göra utan dom människorna.

 

Imorgon blir en bra dag, om inte annat ska jag intala mig själv det.