Jag föll. Platt som en pannkaka blev jag. Direkt. 

 

På två korta små månader hann en människa bli så betydelsefull. Det kommer jag aldrig förstå. Hur det kan gå så fort. Från att inte känna personen, till att vilja ge mitt hjärta rakt ut.

 

 

Jag har aldrig känt mig så trygg i en annan människas famn förut. Han hade världens längsta armar och världens längsta ben. Han var överallt. Där ville jag ligga i en evighet. Trots att det var en främlings famn för två månader sedan. Trots att det bara varade i 8 veckor hann jag dela så mycket av mig själv. Alla andra såg beiga ut jämfört med honom. 

 

 

Jag var inte kär. Jag ville bara ha just det där yrvädret i mitt liv. Men tydligen skulle det bringa mer skada än glädje. Jag ville bara vara en del av hans liv. På något konstigt vänster. Ja ni vet, jag ville bara känna mig behövd av någon. Allt var kaos, överallt. Och det var precis mitt i det där organiserade kaoset jag ville befinna mig i.

 

 

Då var det de här med att gå vidare. Försöka intala sig själv att havet är fullt med fisk, att jag klarar mig på egen hand och att det går nya tåg. Klyschorna går att rada upp i timmar. Ja på tal om timmar, tiden läker ju tydligen sår. Vår relation, eller vänskap eller stund tillsammans höll i två månader. Ja, vad ska man kalla detta för. Det är ingen tid. Och jag vet att det kommer gå över. Men just nu, idag blir det här anledningen till att jag inte vill kliva upp ur sängen. Jag vill ligga under täcket resten av dagen. Det blir anledningen till att jag inte ler idag.