Är meningen att man konstant ska känna att man är på fel plats? Jag borde vara hemma och ta hand om dom som ligger närmst mitt hjärta. Inte gå på avenyn och prata med främlingar. Jag saknar tryggheten, samtidigt som jag vet att det gör mig mer uttråkad än något annat. Jag behöver äventyr, samtidigt som jag inte kan undvika att sakna dom slitna gatorna hemma i Nyköping. Där man redan är vän med all gammal kullersten. Och där horisonten inte är okänd. 

 

Jag hatar att sakna människor. Det är alltid någon som fattas. Är det detta som är livets gång? 

 

Under min tid på gymnasiumet ville jag inget annat än att göra revolt och fly. Jag ville bort från vardagen och rutinerna. Nu saknar jag det, inte varje dag. Men väldigt ofta. Jag saknar bekvämligheten att ha alla på samma plats. Träffa alla varje dag. Jag saknar att vara någon. Betyda något för någon. Man skulle uppskattat det. Men det är klart att det är lätt att vara efterklok. 

 

Jag lever aldrig i nuet. Jag längtar alltid bort till en helt annan plats. Jag längtar till något som jag inte ens säkert vet finns. Jag längtar till den dagen jag bestämt mig för att vara nöjd. Lycklig och nöjd med tillvaron. Den tillvaron som är precis där och då. Jag vill för en gångs skull känna att det är bra om tiden stannar. Jag vill för en gångs skull inte vilja spola fram tiden, för att sedan ändå längta där ifrån. 

 

Kanske ska jag hålla mig till tryggheten. Kanske är jag inte redo riktigt än.